9 10 2014 | Utmaningar |
Det är ju ny vecka vilket innebär ett nytt tema i Move. Nourish. Belive – utmaningen som jag valt att delta i. Fast nu är det ju redan torsdag! Så man kan väl säga att det är i slutet av veckan. Tyvärr! Men jag ska göra det bästa av det hela och försöka få till några inlägg i områdets anda, det vill säga kost. Om ni har några förslag på inlägg som ni vill läsa om just kost, ta chansen nu att önska! Det kan vara allt från recept till hur jag laddar inför/under lopp eller liknande.
Min relation till mat har alltid varit enkel. Jag älskar mat och har ALLTID gjort! Därför har jag också alltid misslyckats med mina tappra försök till viktnedgång genom att förbjuda mig en av de saker jag älskar allra mest här i livet. Visst, det funkade alltid till en början men jag föll alltid tillbaka i gamla spår förr eller senare och då ännu värre än tidigare. När jag väl bestämde mig för en förändring för 3 år sedan var jag ju tvungen att tänka om för att det skulle hålla på lång sikt. Där ibland maten. Fast denna gång skulle jag inte leva med en massa förbud. Nej, jag vill kunna äta precis vad jag vill när jag vill MEN i rätt mängder. Sagt och gjort. Detta är ett koncept som funkar än idag med min aktiva livstil och träning.
För mig är mat bland det viktigaste min kropp behöver, det är mitt bränsle som håller mig vid igång dagarna i ända och det har även en stor påverkan över min kroniska ledsjukdom reumatism. Får jag inte tillräckligt med näring i mig märker jag det direkt iform av känningar i leder. Därför är det viktigt för mig att även ha en god balans i kroppen mellan kost och träning. Maten ska vara näringsrik och tillgodose min kropps alla behov men det ska också fungera i vardagen. Det får inte bli ett maniskt beteende. Jag vill kunna äta en pizza eller en påse godis ibland och då utan att känna dåligt samvete. För det är en del av mitt liv för att jag ska kunna må bra och känna mig lycklig! Jag vill ju kunna leva också!
Hur ser din matfilosofi ut? Berätta gärna. :)
8 10 2014 | Föreläsande Emma |
Igår (och i förrgår) besökte jag arbetsförmedlingen igen, det var nästan exakt 6 år sedan sedan senast jag satte min fot innanför deras dörrar här i Karlstad. Då (år 2008) hade jag nyss tagit studenten och skulle skriva in mig som arbetssökande och jag hade ingen aning om vilket helvete de kommande åren skulle bli. En kamp mellan mig själv, min kropp och sjukvården. En kamp mellan liv och död.
Så detta återbesök var lite speciellt för mig. Även fast jag inte var där som arbetssökande denna gång. Nej, ni vet ju att jag redan har mitt drömjobb! Den här gången blev jag inbjuden av arbetsförmedlingen att föreläsa om min resa i hopp om att motivera och inspirera både arbetssökande och personal. Föreläsningen blev mycket lyckad och jag kunde inte ha gjort det mycket bättre. Jag fick även feedback nedskrivet på papper efter föreläsningarna och jag var bara tvungen att fälla en tår (eller två) på kvällen när jag tog fram dessa lappar och läste. Jag blev så rörd och varm i hjärtat av det som stod. – Tack till er alla om ni läser detta!
Jag älskar att möta nya människor, jag älskar att inspirera och jag älskar att tända andra individers kämpargnistor. Om du vill att jag kommer till just din arbetsplats, skola, förening eller kompisgäng ska du inte tveka att höra av dig! Klicka här för mer info..
5 10 2014 | I Emmas huvud, Löpning, Utmaningar |
Jag fortsätter veckans utmaning (Move. Nourish. Belive.) med att ta upp frågeställningen varför jag tränar. I föregående inlägg i denna utmaning förklarade jag varför jag valt en aktiv livsstil. Men är det någon skillnad på en aktiv livstil och att träna egentligen?
Foto: Rebecca Hansson
För mig är det väldigt stor skillnad på att leva ett aktivt liv och att träna. Du kan träna flitigt flera gånger i veckan men fortfarande ha en inaktiv livsstil där kroppen tar stryk. Låt oss säga att du tar bilen när du ska någonstans, hissen istället för trapporna och skippar att stå eller göra små pauser i ditt arbete vid skrivbordet. Du blir inaktiv och kroppen blir stel och sned-/överbelastad jämt emot om du håller dig i rörelse och minimerar stillasittande till max 30 min i stöten. Det är dessa små saker som gör störst betydelse i längden för en god hälsa och frisk kropp. I alla fall för mig.
Varför tränar jag då? Jo, främst för att förebygga min sjukdom. Genom att styrketräna och bygga upp muskler minimerar jag belastningen på mina leder och kan på så vis hålla med både symtomfri- och medicinfri. Sedan tycker jag det är extremt kul att träna, framför allt löpning och att springa utgör en enorm belastning på kroppen som kräver en stark kropp av mig. På senaste tiden har jag även funnit tjusningen med yoga för att motverka stress i vardagen samt mjukgöra mina muskler på ett skonsamt sätt.
Träningen är bästa medicin jag testat, den får mig att må bra även i huvudet. Inga tabletter och piller i världen kan mäta sig med de endorfinkickar träningen ger för mig. Jag älskar det! Därför är det så extremt viktigt för mig att träna. Ibland är det till och med nästan lite svårt att ta vilodagar och då är det ÄNNU VIKTIGARE för mig att komma ihåg VARFÖR jag tränar. Jo, för att förebygga min sjukdom, inte förvärra den genom att överträna. Jag brukar därför alltid säga att jag alltid tränar MED min kropp och aldrig EMOT. Resultatet jag får är av träningen i form av tider m.m. är alltså bara en bonus.
Hur tänker du? Varför tränar du?
4 10 2014 | Crossfit, Tankar |
Jag vill inleda detta inlägg med att skriva – Jag har höjdskräck! Deluxe! Jag kan inte stå högre upp än på en stol utan att bli paralyserad och handlingsförlamad, alltså kan jag nätt och jämt byta glödlampa.
Idag gjorde jag något oväntat. Efter dagens WOD stannade jag och två tjejer kvar boxen för att träna lite på våra gymnastiska svagheter. Det inleddes med att stå på händer, hänga i ringar m.m. för att sedan plocka fram repet att klättra i. Repet har varit min mardröm, stora skräck. Dels för att jag inte kunnat ta mig upp rent styrke-/teknikmässigt men också för min enorma höjdskräck. Jag är så rädd för att ramla ned och dö. Idag gav jag mig på repklättringen och jag fick till en riktigt bra teknik som kändes trygg. Så jag klättra en bit upp, högre än stolshöjd!
Kan ni gissa känslan jag fick? Först panik över hur jag skulle ta mig ned, men det löste jag. Väl nere fick jag en enorm segerkänsla och tyckte till och med att det var lite roligt att leka klätterapa, så jag testade en gång till! Jag mötte en av mina största rädslor och övervann den! :D
Nu återstår bara att utveckla denna repklättring till ännu högre höjder, målet är att nudda i takbjälkarna och sedan även ha en lika fin teknik ned. Så att jag inte slår ihjäl mig.
Har du övervunnit någon rädsla? Isf, vad och hur gick du tillväga?
3 10 2014 | Allmänt |
Igår förmiddag cyklade jag iväg till idrottens hus här i Karlstad för ett spännande möte med Friskvården i Värmland. För er som inte vet vad friskvården i värmland är så kan man med korthet beskriva det som att det är mellanhanden från det att man har avslutat sin behandlingsperiod hos läkare/sjukgymnast eller vad det nu kan vara till att komma ut i verkliga livet. Det är en beredskap för att komma ut i vardagen. Många släpps ju efter avslutad behandling och sedan faller tillbaka i gamla mönster. Friskvården i värmland hjälper till att hitta struktur och rutin som funkar för varje individ.
Mötet blev givande. I Oktober månad ska jag börja arbeta som motionsledare inom hjärtmotion och vattengymnastik här i Karlstad för FaR-passienter (Fysisk aktivitet på recept). Något jag ser mycket fram emot då det är just detta jag brinner något enormt för! Ni som följt mig ett tag vet att för nästan exakt 3 år sedan startade min behandling- och rehabiliteringsplan för att komma tillbaka till en funktionell vardag. Jag fick fysiskt aktivitet på recept (FaR) och därför känns det väldigt speciellt, ärofullt. Som en god vän till mig sa, cirkeln är nu sluten och mitt kall här i livet är påbörjat. Det kan inte bli bättre! :’)
