sthlmmara

Jag åkte till Stockholm redan i fredags på morgonen då jag passade på att göra lite nytta också och hinna med lite möten. Framåt eftermiddagen mötte jag upp min vän Emelie som jag fick bo hos (tusen tack än en gång) under natten till lördagen. Vi hade ett härligt fredagsmys med pizza och godis i stora mängder. Mums!

På lördagen var det sedan dags för det jag tränat och drömt om sååå länge, nämligen Stockholm Marathon och mitt livs första marathon också! Jag var sjukt nervös på morgonen men tvingade i mig en rejäl frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar på centralen som kommit för att heja på mig under loppet. Vi åkte sedan tillsammans till startområdet och jag var där ca 1h innan. Jag velade väldigt mycket om jag skulle ha långärmat eller inte vill jag minnas, men det slutade med att jag fick ha långärmat då jag inte hann lämna in den utan prioriterade toalettbesök precis innan start istället. Ni som har varit med på lopp vet ju hur lång kö det brukar vara. ;)

12.10 gick min start (grupp F). När jag passerade startlinjen kände jag med en gång att det skulle bli tufft, min stortå som strulat i flera veckor med smärta gjorde väldigt ont nu redan vid start. Men jag hade redan bestämt mig att det inte skulle få hindra mig från att delta denna dag. Jag gick ut i ett ganska lågt tempo, första 1-3 km såg jag som en uppvärmning och sprang i ca 5:40-tempo och i pulszon 2-3. Därefter lättade trängseln och det var lättare att komma upp i det tilltänkta tempot, det blev inte det tempo som jag tänkt mig från början utan jag körde på dagsformen och den låg på runt 5:00-tempo. Jag kände mig stark och det kändes busenkelt hela första varvet, förutom min tå då som bara gjorde mer och mer ont ju längre jag sprang. Dock mellan 15-30 km så hade tån domnat bort och jag kände inte så mycket av den och därmed inte så mycket smärta. Men vid berömda 30 km när jag började få tampas med lite mjölksyra kom smärtan som ett brev på posten igen! Förmodligen för att jag höll på att tappa min löpteknik lite. Och herre jesus vad ont det gjorde i tån! Så de sista 12,2 km var en ren plåga i smärta av stortån. Jag försökte tänka på annat men det var extremt svårt.

Sista 5 kilometrarna var värst, jag minns att jag bara ville få det överstökat och amputera tån. Jag blev jättearg över tån eftersom den tvingats sänka mitt tempo jag tänkt hålla rakt igenom. Så jag bet ihop, samlade mina sista krafter och ökade tempot lite. Jag svor inom mig och en och annan tår föll pga den förbannade smärtan!

Sista svängen in på stadion visste jag inte riktigt vart känslorna skulle ta vägen, en så mäktig känsla! Och nog klarade jag av att lägga in en spurt sista 200 metrarna också! Jag var ju sååå nära att komma under en magisk gräns!

Jag passerade mållinjen på 3:50:18. Vilket jag är väldigt nöjd över med mina förutsättningar! Både kropp och ben var med mig ioch samarbetade så bra! Det var bara den där lilla detaljen med tån som ställde till det egentligen. Redan innan jag ens kommit imål visste jag att jag ville ha revanch, så nästa år ska jag delta igen! Och nu har jag ju en tid att slå också. :)

Jag är såklart sjukt nöjd över att jag tog mig i mål och på under 4h (3:50:18 för att vara exakt). Men det jag är allra mest nöjd över är att min kropp mår bra såhär dagen efter! Knän, höfter, lår, rumpa, rygg… Allt är i fint skick! Endast lite stela (okej, ganska mycket) muskler i skinkor och baksida lår. Vilket betyder att all min träning har gett så bra resultat det bara kan ge. :)

Och tänk, för 3 år sedan vid den här tiden kämpade jag med att ens kunna springa över huvudtaget. Det är inte klokt. Jisses vad bra jag är!