11 07 2014 | Crossfit, Löpning |
Jag börjar komma in i crossfiten mer och mer, nu har jag ändå hållt på i 1 hel månad med 2 pass/vecka och idag kände jag verkligen att det var MIN WOD. Dagens huvudgren var löpning (vilket ni vet är min grej) på 1600 meter. Den längsta distansen (vad jag vet) som Lifebox har i löpning som många ser som långdistans medan själv ser jag ju det som en kortdistans, tänk så olika det kan vara. ;P
Snatch är det mest komplexa styrkelyftet och jag har råkat ut för det 3 gånger nu, men jag kan säga att idag kändes det riktigt bra jämfört med tidigare. Så snart kan jag nog bygga på lite vikter också. Att utföra dom här styrke- och teknikgrejerna innan löpningen var en utmaning också. Det har jag ju aldrig gjort tidigare men jag tyckte att jag klarade även det riktigt galant. På själva löpningen gick de super, mot min förvåning, min hallux valgus var kompis med mig idag och jag kunde gå till max och sprang in på tiden 6:48 min. Vilket motsvarar en snittid på 4:15 min/km, en tid som jag är enormt nöjd med med tanke på den tropiska hettan (30 grader kvavt) och att jag inte kunnat maxa ordentligt sedan i april. Nu kan jag alltså börja köra ordentligt igen med löpningen och jag är enormt taggad!!!
10 07 2014 | Erbjudanden |
Är du sugen på en riktig utmaning? Just nu kollar jag intresset för Off Road-pass. Under 6 veckor kommer jag att hålla i ett militärinspirerat träningspass där du tränar tillsammans i grupp. Vi kommer att hålla till på olika platser i Karlstad varje gång och inget pass är det andra likt, det enda dom har gemensamt är att det involverar löpning som avbryts med diverse styrkemoment och att det är ute i natur/terräng. Vi kommer att jobba i team med tanken ”en för alla, alla för en!” och med det kommer vi inte lämna någon efter. Alla kan vara med oavsett om man är vältränad eller mindre vältränad, enda kravet är att du klarar av sammanhängande jogg minst 10 min åt stöten.
Är du intresserad? Klicka vidare hit för att läsa mer och anmäla ditt intresse. Intresseanmälan är ej bindande.
7 07 2014 | I Emmas huvud |
Sent igår kväll kollade jag på en dokumentär om Gastric Bypass-operationer i USA som väcker mycket blandade känslor i mig. I vanliga fall brukar jag inte skriva om mina innersta tankar och känslor i bloggen, men i detta fall väljer jag att göra det då jag vet att många finner dem intressanta och inspirerande. Jag hoppas även kunna ge dig som funderar på att göra en GBP lite att tänka på.
Jag under arbete sommaren 2011.
När jag var som störst/tyngst för 3-4 år sedan så vägde jag över 130 kg. Idag är jag 65 kg lättare. Något som var så orealistiskt i min värld att jag trodde att jag hade större chans att vinna 1 miljon på lotto än att gå ned så många kilon. För 3 år sedan trodde jag att det enda problemet var mitt yttre, så om jag lyckades gå ned lite i vikt skulle allting lösa sig och livet skulle vara sådär perfekt som hos alla andra smala människor. Jag hatade att träna och letade istället efter “lätta” sätt att gå ned i vikt på och testade då en mängd olika dieter i hopp om att gå ned i vikt. Då behövde jag ju inte ta mig till ett gym där jag vantrivdes, främst för att jag skämdes så över min kropp. Jag gick ned i vikt, men dieten orkade jag bara hålla i perioder. Sedan återgick jag alltid till gamla vanor då jag inte trivdes med att leva med förbud och regler. Det blev så komplicerat när man blev bortbjuden eller skulle äta ute – jag vill ju inte vara ohyfsad. Oftast slutade det med att jag gick upp ännu mer i vikt i slutändan än när jag började dieten.
Efter att gång på gång misslyckats med mina tappra försök att gå ned i vikt med dieter så trillade jag faktiskt över tankarna om en GBP-operation, det är ju ändå inte alls speciellt ovanligt idag att folk i ens närhet gör dessa operationer. Jag googlade mycket på det och läste om det, men allt eftersom jag läste mer och mer om det, desto mer avskräckt blev jag. Eller jag ska nog snarare säga att min magkänsla sa väldigt starkt att det inte kändes rätt. Dels för att jag hade väldigt svårt att känna tillit för människor vid den här tidpunkten i mitt liv, speciellt främmande människor. Att då låta någon ta och skära i min kropp kändes väldigt väldigt fel, framför allt att bokstavligen lägga mitt liv i någon annans händer. Jag kunde helt enkelt inte stå ut med tanken av att låta någon annan bestämma hur min framtid skulle bli. Jag kunde inte acceptera att behöva släppa kontrollen då jag tillhör den skalan som “kan själv” och “inte vill” låta någon annan bestämma över mig. Jag hade även fått läsa och höra om massor med biverkningar man kunde få av en GBP och nästan ingen av de jag pratat/hört om hade undgått biverkningar. Jag var en väldigt paranoid människa som alltid tänkte att det värsta skulle hända mig. Och även om inte alla fått biverkningar så kunde de i alla fall inte leva ett “normalt” funktionellt liv som det såg ut i mina ögon. Att bara kunna äta superlite och superofta ansåg inte jag somnormalt. Jag var och är fortfarande en stor matälskare som älskar mat i stora mängder. Detta gick då emot min högsta dröm med råge, nämligen att få ett normalt funktionellt liv utan smärta, skyhög feber/inflammationer, förbud och bestämmelser. Jag ansåg (och anser fortfarande) att så länge jag har en kropp som fysiskt kan röra på sig, finns det ingen anledning till att göra en GBP, för min kropp är tillräckligt frisk för att röra på sig och då behövs ingen yttre förändring utan snarare en inre så att jag kunde göra en långsiktig beteendeförändring. En Gastric Bypass var (och är) i mina ögon en allra sista utväg och det kändes för mig alltså som ett misslyckande oavsett hur det gick eftersom jag faktiskt hade fysik nog att röra på mig. För det är ju skillnad om det gått så långt att man inte ens kan ta sig upp ur sängen eller ens sitta ned, som många i USA. Där varje dag hänger på liv och död med en övervikt på minst 200 kg.
När jag väl hade bestämt mig för att gå min egen väg så stod det också väldigt klart för mig varför jag aldrig skulle lyckas med en GBP. Vid den här tidpunkten i mitt liv hade jag kommit fram till att det yttre egentligen inte spelade någon större roll längre. Om jag inte kände mig trygg och till lags med mig själv på insidan eller minskade på mina kroniska besvär skulle det kvitta hur många kilon jag gick ned. Mitt liv skulle fortfarande vara lika illa som innan. En yttre påverkan skulle alltså inte bearbeta mitt inre. Därför bestämde jag mig för att ta itu med mitt verkliga problem och arbeta inifrån och ut istället. Jag visste att om jag lyckades med detta skulle jag inte bara må bättre fysiskt utan även psykiskt!
Nu står jag här idag med både ett yttre och ett inre som jag inte kan klaga på det minsta. Inte ens på min lösa hud på lår och mage, något jag förmodligen skulle gjort om jag valt den yttre resan. Idag kan jag leva som den människa jag alltid drömt om att vara och älskar verkligen att leva livet. Och vet ni vad det bästa är? Känslan av att ha gjort allt själv! Att det faktiskt är jag och min kropp som gjort denna fantastiska resa. DET är obeskrivligt!
Med kärlek!
Emma Bertilsson
Foto: Lina Flodins
5 07 2014 | Löpning, Styrketräning |
Idag inledde jag helgen och morgonen med att ta en morgonjogg innan frukost, vilket var drygt 1 år sedan jag gjorde sist. Jag hade nästan glömt hur härligt det är att springa i den friska morgonluften (speciellt nu när det är så varmt) och höra fåglarna kvittra. Det blev en lugn runda på 30 min i zon 2 som kändes jättejobbigt för benen (men ej för flåset). Benen var tunga som bly och stumma efter all crossfit-träning men det var skönt ändå! Jag avslutade vid ica och köpte med mig frukost hem.
När jag ätit frukost och återsamlat krafterna så var det dags att cykla till Lammberget för att träna ett pass med gänget på Crossfit Lifebox. Sagt och gjort, det blev en riktigt jobbig. Framför allt med tanke på all träningsvärk jag har från onsdagens WOD. Huh! Dagens WOD inleddes med ett hundratal situps i något som kändes som en evighet. I slutet hade jag riktigt ont i svanskotan men tänkte inte mer på det då jag vet av mig att jag är känslig där när det kommer till situps. Sedan blev det även en hel del burpees, front squat, knäböj, amerikanska svingar och rodd också. Totalt höll vi på i ca 1h 15 min. Jag pressade mig hårt men inte till max, något jag kämpar med för varje gång! Men min hjärna är omedvetet inställd på att spara på krafterna känns det som… Som den sanna långdistansare jag är.
Hur som helst, när jag kom hem och skulle duscha så var jag tvungen att skrika till lite när vattnet träffa mitt värsta skavsår någonsin! Herregud säger jag bara, och det satt på svanskotan efter alla situps. Ingen skön känsla! Finns det någon som har tips/husmorskurer på hur man lindrar skavsår snabbare? Just nu har jag problem med att sitta ned vilket inte är så skoj kanske… :P
29 06 2014 | Löpning, Tips |
Jag får väldigt ofta förfrågningar om vad folk ska tänka på som nybörjare precis när de börjar att springa. Så nu tänkte jag dela med mig av mina bästa nybörjartips som baseras på min kunskap och erfarenheter. Om du har några värdefulla tips att dela med dig av till nybörjare får du jättegärna dela med dig av dem i form av en kommentar till detta inlägg. :)
Har du något annat du vill att jag specifikt ska skriva/tipsa om i andra inlägg? Låt mig veta i så fall genom att skriva det i en kommentar till detta inlägg.
Invistera i ett par riktiga löparskor.
Det första du bör göra INNAN du drar igång med din löpning är att se över dina skor. Skor är nämligen oerhört viktigt när det kommer till löpning och då framförallt rätt sorts skor som passar just dina fötter. Att löpa ger en otroligt stor belastning på kroppen som den tidigare inte är van vid, man brukar säga att belastningen blir 7-10 x sin egna kroppsvikt vid varje fotnedslag. Då kan ni tänka er vad tungt det blir för t.ex. knän som inte är vana vid det? Och speciellt om man bär på några extrakilon. Alla är dessutom byggda olika så skorna ska anpassat utefter hur du belastar dina fötter, dvs. om du ett pronerande supinerande eller neutralt löpsteg. Idag är dom allra flesta sportaffärer kunniga inom detta och du kan få hjälp med att prova ut ett par skor som passar just dig och dina behov vilket är något jag rekommenderar att du gör om du är osäker på vilket löpsteg du har.
Gå inte ut för hårt.
Det allra vanligaste man gör som nybörjare är att man går ut för hårt. När du börjar så springer du allt vad du har vilket leder till att du orkar inte hålla detta tempo speciellt länge och du ger upp, det känns bara hopplöst/dödstråkigt/dödsjobbigt och du lägger löpningen på hyllan. Det kan också vara så att allt fungerar bra och du kör på men efter någon vecka så kommer en skada istället och du tvingas bryta upp. Detta beror på att leder, senor och muskler inte är vana vid påfrestningen och sedan när skadan är läkt så är det svårt att komma tillbaka. Börja istället med att hitta en rutin i vardagen, avsätt tid för fysisk aktivitet som till en början är väldigt lätt. T.ex. promenader 3 dagar i veckan för att sedan smyga in löpningen under dessa promenader. Tillslut så blir det löppass istället.
Mjukt underlag.
Det kanske är lättast att bara snöra på sig skorna och bege sig ut på cykelvägarna precis utanför ditt hus, men tänk på din ovana kropp! Som jag nämnde tidigare blir belastningen väldigt hård och det stummaste underlag vi kan springa på är just asfalt. Leta istället reda på ett joggingsspår nära dig eller varför inte härliga skogsstigar? Dessa är mycket mjukare och bidrar med stötdämpning och på så vis minimeras skaderisken.
Kompletteringsträna.
Det är oerhört lätt att vara för ivrig i början med löpningen och gå ut för hårt. Då kan man kompletteringsträna istället för att bygga upp konditionen på ett skonsamt sätt för leder och ligament, speciellt om man har några extra kilon att bära på. Kompletteringsträningen kan bestå av t.ex. spinning eller simning. Kompletteringsträning kan också vara att stärka kroppen i form av styrketräning. Det är oerhört viktigt att ha en god hållning i löpningen för att inte snedbelasta kroppen (vilket på sikt ger skador). Det behöver inte vara någon avancerad träning på gym involverad massor av maskiner och vikter. Nej, det räcker gott och väl med egen kroppsvikt då det vi vill är att stärka coremuskulaturen för att få en stark och ståtlig hållning. Det kan t.ex. vara reversed crunch, rygglyft höftlyft m.m.
Lyssna på din kropp.
Det är oerhört viktigt att lära sig lyssna på sin kropp. Jag brukar säga att jag alltid tränar med kroppen och inte emot, genom att göra detta så blir det aldrig tråkigt att träna eller så jobbigt att jag aldrig vill träna mer. Dessutom skonar jag kroppen från onödiga skador.
Boka tid med en löpcoach.
Det kanske låter jättekonstigt att anlita en löpcoach när du inte ens “kan” springa? Men sanningen är att det är ju faktiskt just då du behöver det som allra mest för att kroppen inte ska ta skada. Löpcoachen besitter kunskap och erfarenhet att kunna hjälpa dig att nå dina mål med löpningen på ett skonsamt sätt för kroppen. Du minimerar skaderisken oerhört mycket och du behöver inte ens fundera på hur du ska nå dina mål. Faktum är att det är betydligt vanligare än vad man tror att nybörjare som inte kommit igång med att springa anlitar en löpcoach just av denna anledning, för att de vill lyckas och inte gå sönder. Jag håller till i Karlstad och Stockholm, så om ni vill boka mig finner ni uppgifter här. ;)
