Imorse när jag vaknade visste jag på en gång att det inte skulle bli en lätt dag. Min kropp ville inte samarbeta med mig och jag var fruktansvärt stel. Jag var även öm i hela kroppen, både i musklerna och på huden. Hela jag kändes som ett stort blåmärke. Så jag beslutade för att ta tempen, vilket resulterade i en lätt feber på 37,4. Skit också, jag har fått ett återfall av min ledsjukdom (reumatism)! Egentligen är det normaltemp för de flesta, men för mig som har en väldigt låg normaltemp (35-36) så är det ganska mycket.

Min bil har gått sönder och jag kan inte använda den. Vilket gör att jag måste cykla överallt oavsett väder. Just nu är det världens skitväder ute och igår var det värre än någonsin. Så jag har egentligen mig själv att skylla. Att cykla 2-3 mil ute i nedkylt regn som jag gjorde igår med RA säger sig självt att det inte är speciellt bra.

Hur som helst, jag ger mig inte i första taget. Att avboka dagens klienter fanns inte på min karta. Så jag rotade fram medicin som jag fått utskriven och begav mig  iväg. Vilket i sin tur gjorde att jag däckade i soffan när jag kom hem. När jag sedan vaknade (pga smärtor) några timmar senare hade febern stigit till 39,4 grader och när jag försökte röra på mig ville min kropp inte lyda. Jag känner mig lite som en vandrande pinne.

Jag har nästan glömt bort hur det var att ha ett sådant här återfall, senast jag hade ett riktigt dåligt sådant som detta var för ca 3 år sedan. Egentligen borde jag vara bitter över att jag fått det, men det är jag inte. Då. För 3 år sedan skulle jag garanterat vara det. Men skillnaden då mot idag är att idag är jag inte min sjukdom längre! Livet är inte alltid perfekt eller lätt, vilket också är det fantastiska med livet. Så jag vet att jag kommer att komma tillbaka ännu starke än vad jag var innan!