1 08 2013 | Tips |
Ingen som läser denna blogg har nog undgått att jag älskar att springa och att jag springer mycket & långt. Det medför såklart att jag får mycket frågor om löparskor, speciellt efter föregående inlägg om mitt i-landsproblem (som jag för övrigt vill tacka alla gulliga läsare som tipsade om bra sidor). Hur som helst, många av er bad om tips om löparskor för nybörjaren och gärna så billiga som möjligt. Så jag tänkte dela med mig lite av mina kunskaper jag fått om löparskor genom detta år jag hållt igång.
Först och främst är ALLA olika byggda och har därmed olika löparsteg. Därför är det omöjligt och säga att just den löparskon passar nybörjare, så enkelt är det inte. Skon ska passa foten bra OCH löpsteget för att undvika framtida skador och felbelastningar m.m.
Alltså, när du springer belastast fötter, knänen och höfter väldigt mycket. Jag har hört att kroppsvikten tredubblas i varje “stöt”. Ett par bra skor är ett måste alltså! Fotrörelsen/pronationen (hur du sätter ned foten och hur du skjuter ifrån) och fotvalvet har stor betydelse vilka skor du ska välja. Vilket fotvalv du har kan du lätt kolla genom att lägga ut en bit papper på golvet och när du kliver ut ur duschen ställer du dig på papperet med blöta fötter och kliver försiktigt av. Då får du ett fotmönster på papperet likt bild A, B el C. De flesta sportbutiker kan även hjälpa till med detta genom att låta dig stå på en spegellåda (kom dock ihåg att inte ha kjol på dig som tjej. Haha).
Fotvalvets utformning + pronationen/fotrörelsen är de viktigaste faktorerna du ska tänka på när du väljer löparsko. Sedan är det klart att man måste ta hänsyn till vilken typ av löpning du ska ägna dig åt, underlag, lång eller kort distans osv för att få ut så mycket som möjligt av skorna. När jag köper löparskor så använder jag mig av uteslutningsmetoden, jag sorterar bort alla skor som inte passar mitt fotvalv eller pronation och fintittar på det som är kvar att erbjuda. Oftast kan man sortera bort de mesta då jag har rätt knepiga fötter och ett väldigt pronerande steg. Men detta är ju individuellt.
Det finns över, under- och normal- pronation. Såhär ser normal- och överpronation ut:
Vänster: Normal, Höger: Över
Om ditt fotvalv ser ut som figur A så har du förmodligen normalt fotvalv och största sannolikhet normal pronation. Det innebär att hälen tar första kontakten med marken och rullar sedan ca 5 procent & får maximal kontakt med underlaget samtidigt som den tar upp kroppens belastning. Du skjuter ifrån med framfoten. Med en normal pronation har man alltså ett neutralt löpsteg och behöver löparskor för det. en neutral löparsko är inte uppbyggd på någon sida och har en jämn hårdhet i mellansulan.
Pronationslöpsteg kräver stabila skor. Detta är vanligast bland löparna, ca 70% av alla löpare har ett pronerande steg. Om man pronerar lite lätt, som är de vanligaste, sätter man i hälen och rullar in över foten genom steget och skjuter sedan ifrån med en svag vinkling. Ju kraftigare pronation, desto stabilare skor behöver man. Vid en kraftig överpronation (som jag har) sätter man i hälens utsida först innan foten rullar in. I slutet av steget så skjuter man i från med stortån och tårna intill. Har man överpronation är det sjukt viktigt med en stabil sko! Den ska ha extra stöd på insidan. På fotvalvstestet liknar man alltså B eller C.
Vad vill jag komma med denna info då? Jo, att köpa löparskor är inte bara att ta första bästa billigaste ELLER dyraste och förvänta sig att “nu kommer det gå jättebra”. Nej, det är så mycket mer! Så jag rekommenderar ingen att utgå från pris eller märke utan utgå efter DINA fötter. Bara för att Asics Kayano passar mina fötter bäst betyder det inte att de passar dina bäst.
Enklaste för dig som nybörjare är att gå till din sportbutik och be om hjälp att välja ut löparskor. De kommer då visa dig några modeller som passar dina fötter som du får prova i olika märken. :) Ta den som känns skönast för din fot. Och kom ihåg, man måste springa in skorna sedan också. Så första runderna kan skorna kännas obekväma och man kan få lite ont i fötterna. Iaf jag.
Detta blev ett ganska långt inlägg, men jag hoppas att någon orkade läsa iaf. :)
2 04 2013 | Före- och efterbilder |
Jag får väääldigt mycket frågor om lös hud. Om jag fått mycket lös hud och vart. Egentligen är det ju en ganska privat fråga och jag gillar inte direkt och prata om det. Om det är nått jag är missnöjd över i dagsläget så är det just den. Även om jag tagit det rätt lugnt (låter kanske knäppt men hade jag viljat skulle jag klarat av att gå ner alla kilon mycket mycket snabbare) så har jag fått lite lös hud. Jag valde att ta det “lugnt” just för att huden skulle få en chans att hänga med i svängarna. Dessutom är jag ung (började resan som 23 år) och ju yngre man är desto lättare har huden att dra ihop sig. Jag tror även att det är genetiskt hur bra det drar ihop sig samt hur kroppen är formad. Så ni hör ju själva att detta är VÄLDIGT individuellt hur mycket och vart man får det. Bara för att jag får detta resultatet så behöver inte du få det. Du kanske får mindre eller mer och på helt andra ställen.
Själv har jag enbart fått på magen och brösten. Brösten har jag gått från 90E till 75C och eftersom brösten enbart är fett typ så säger ju det sig självt att det blir en hel del överflödig hud. MEN detta syns ju inte för allmänheten, så det stör mig heller inte så mycket. Däremot magen har jag en del, men det är inte alls mycket mot vad det kunde vara! Dessutom märker jag vecka för vecka hur det drar ihop sig mer och mer. Så jag tror att det kommer räta ut sigmed tiden. :) Man ser ju på de senaste efterbilderna på magen att den är lite slapp i huden, men för er som är väldigt nyfikna så kan ni se en bild på magen där jag drar i “löshuden” så mycket de går. Inte speciellt mycket med tanke på att jag halverat min kroppsvikt. Det kunde ju ha sett ut såhär.
Annars har jag ingen löshud. Vissa brukar ju även få på överarmarna (gäddhänget) och insidan lår. Men det har jag klarat mig helt undan ifrån vilket jag tackar för. :)
29 11 2012 | Tankar |
This is my story!….
I grund och botten beror allt på en kronisk sjukdom jag har, som läkarna inte kan komma överns om vad det är. Ena säger att det är överrörliga leder, andra säger att det är reumatiskt och tredje säger att det är en blandning av allt + stress/psykiska problem. Hur som helst, ont i lederna har jag haft så länge jag kan minnas egentligen. De började i barnålder i form av växtvärk som var extrem tyckte jag då, men vad vet jag, det kanske är normalt för den åldern? Det var ofta på kvällarna jag bad mamma och pappa om alvedon. Jag frågade t.o.m. läkare redan då som sa att det skulle växa bort. När jag växt klart fortsatte värken på precis samma sätt, år ut och år in. Dock var det inga större problem eftersom jag vant mig med smärtan och om jag stoppa i mig värktabletter innan värken “nådde toppen” så försvann de. Tiden gick och de blev sakta men säkert lite värre allt eftersom. Slutet av min gymnasietid var en ganska orolig och sorgsen tid. 2 personer som stod mig nära gick bort och inträffade ganska kort inpå varandra (+ 2 av mina älskade husdjur). Jag blev såklart ledsen men kämpade vidare. Det goda övervinner alltid. Eller hur?
När jag tog studenten började jag jobba med flera jobb på samma gång. Ett väldigt fysiskt krävande jobb och ett drömjobb som jag älskar. 2 jobb som totalt blir över 100% säger sig självt att det blir en hel del stress på köpet. Stressen gjorde i sin tur att mina leder blev ännu sämre. Jag fick fel hållning i mitt fysiskt krävande jobb och överbelastade främst rygg och armar så att det blev inflammation i muskelfästena. När det var som värst hade jag skyhög feber var och varannan dag, leder som var svullna som ballonger med den värsta värken ni kan tänka er. Jag kunde inte sova på nätterna för det var då som lederna började göra ont. vilket gjorde att jag var trött och grinig konstant. Inget var roligt, allt var bara jobbigt och jag ville sova. Jag blev ännu mer stressad och orolig och kunde inte slappna av för 5 öre. Jag fick dåligt samvete av att sitta still 5 minuter. I och med mina enorma smärtor och feber så klarade jag ju inte av att träna och orkade heller inte att göra vardagliga saker jag brukade göra innan. Vilket resulterade i viktuppgång med mååånga kilon. Som i sin tur absolut inte gynna mina leder/problem. Det blev alltså en ond cirkel helt enkelt. En mycket ond sådan.
Jag kontaktade läkare och berättade om mina problem och fick lämna blodprov men läkaren sa att det inte fanns något att göra då blodprovet visa att jag inte hade reumatism som de trodde först (finns reumatism som inte syns på prover också). Eftersom jag är så ung så orkade de inte gräva djupare i det utan utgick ifrån att jag ljög. Så läkaren sa att det inte fanns något att göra och att jag bokstavligen skulle få leva med de resten av livet. såklart bröt jag ihop, jag orkade ju inte ha det så nå mer för 5 öre. Jag förlorade hoppet på att bli bra och gick in en svår period. Det gick en tid, det blev ännu värre och tillslut orkade jag inte mer, jag samlade mod till mig och bytte vårdcentral och läkare med hjälp och stöd av min kära mor, far och sambo. Dock var jag så sjukt nervös och hade världens ångest/rädsla när jag skulle gå på ett andra möte. Rädsla för att för att få samma svar igen och aldrig få den hjälp jag sökte. Men så var inte fallet. Det blev min räddning kan man säga, efter ett kort möte med läkaren konstaterade hon att jag var i akut behov av behandling och rehabilitering för att kunna leva ett funktionellt liv. Vad för behandling tänker jag inte dela med mig av.
Sagt och gjort, någon månad senare påbörjades en behandling och senare även rehabilitering i form av sjukgymnast, och träning. Jag blev sjukskriven och hade inga ursäkter för att gå iväg och träna med min tränare, jag var ju tvungen eftersom det t.o.m. var övervakad träning. Gick jag inte och tränade fick jag alltså ingen sjukpenning och inkomst måste man ju ha. På den vägen kom jag in i “träningsträsket”. Ibörjan var det de värsta jag visste, jag hatade att gå iväg. Jag hade ont och det var allmänt jobbigt, jag orkade ju inget. Det tog emot varje gång och jag ville hällre lägga mig under täcket och inte ens gå upp ur sängen på morgonen när klockan ringde. Men jag tvingade mig iväg ändå. Jag började se det som ett jobb som måste göras. För ett jobb skiter man ju inte att gå till bara för att man är trött eller inte orkar. Den taktiken funkade bra på mig. Med tiden jag blev starkare både psykiskt och fysiskt så blev det faktiskt roligare och roligare samt att smärtan/ledproblemen började faktiskt dyka upp med längre tid emellan. Jag märkte ju även tydliga resultat i vad jag orkade! Jag började med spinning för att träna upp konditionen. Tidigare i mitt liv har jag älskat och springa och ett av mina mål med rehabiliteringen var att orka springa vår ruset. Efter ca 3 månader spinning 2-3 dagar i veckan började jag jogga kortare sträckor (2-3 km). Jag blev helt överrumplad över att jag klarade av de trots att det gick i snigelfart, MEN JAG KLARADE DET! Utan att stanna. Några månader innan orkade jag ju knappt kliva ur sängen för jag hade så ont i lederna och åt receptskrivna smärtstillande mediciner. Vårruset närma sig och jag rehabiliteringstränade ca 1-2 ggr/dag. På sjäva vårrusdagen så klarade jag hela 5 km utan att stanna en enda gång på tiden 33:15! Jag var (och är) sååå stolt över min prestation och mitt självförtroende var verkligen på topp. Jag fick mersmak och beslutade mig att sätta ett nytt mål, Stadsloppet 16 Juni på 10 km. Det kändes omöjligt men jag tänkte att jag kunde väl växla mellan att gå och springa. Jag körde på med min rehabiliteringsträning och väl den 16 juni så klarade jag även 10 km utan att stanna en enda gång på tiden 1:06:46. Jag var stoltare än någonsin! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag ens skulle kunna springa igen, men så fel jag hade. Jag satte ännu ett nytt mål. Blodomloppet 10km på en ännu bättre tid 2 månader senare. 1:02:26!!! Helt ofattbart! Vid det här skedet har mina ledproblem blivit betydligt bättre. Värken dök upp allt mer sällan och smärtan vid tillfällena var inte lika kraftiga som inna. Jag var/är såå glad!
Jag satte ett nytt mål, Tjurruset 15 September! En utav de tuffaste och skitigaste loppen på 10 km. Mer om det kan ni läsa här.
Detta var min lilla story till hur jag kom igång med att träna så som jag gör idag. En ganska bitande historia om jag tänker efter. Men jag vill även inflika att viljan att bli frisk/få ett bra liv har övervunnit alla andra tänkbara känslor jag haft under resan. Det är sjukt viktigt att man har den viljan, det “jävlaranammat” för att lyckas på lång sikt. För er som undrar om jag gått på någon diet så är svaret nej. Jag tror inte på dieter, jag äter precis vad jag vill men i RÄTT mängder. Jag tror mer på att man måste hitta en livsstil som man kan tänka sig att leva med resten av livet, en diet brukar man oftast tröttna på efter några veckor/månader så kommer man tillbaka till ruta 1 efter ett tag. Tål att tänkas på. Jag har hittat min nya livsstil, tillbaka till min stora passion. Nämligen löpning!
Nu tränar jag för fullt till 18 Maj 2013 då Göteborgsvarvet 21 km äger rum. Halvmara. Idag springer jag 21 km på 2:14:30 min med snittpuls 151, tror ni jag klarar det under 2h? 18 Maj har det nästan gått exakt 1 år sedan jag sprang vårruset på tiden 33:15. Jag ska även genomföra en tjejklassiker (tjejvasan, tjejvättern, vansbro tjejsim och lidingö tjejlopp) och en hel löparlopp där emellan. Jag är så taggad, jag är såå glad och jag älskar verkligen mitt nya liv!
Slutligen vill jag säga; Med lite jävlarannama går ALLT! Kan jag med min bakgrund och sjukdom så kan nog nästan vem som helst! En vis person sa till mig en gång; “man är inte sin sjukdom” och det stämmer så väl!
Med kärlek!
Emma
Slänger även in en “före-/ efterbild även om jag inte nått mitt mål än. Men snart! :) Ser inte ut som samma människa om jag får säga de själv. :P
26 09 2012 | Tips |
Många frågar mig vart jag får min motivation till träning ifrån. Därför tänkte jag lista några tips som kanske kan få er att få motivation eller lite extra motivation till den ni redan har. Hoppas det kommer till uppskattning. :)
- Ha kul! Jag har sagt det innan och säger det igen. Det är extremt viktigt att man tycker att träningen är rolig och inte bara ett måste för att det ska hålla i längden. Prova därför massa olika saker i början för att hitta just din grej DU älskar att träna.
- Ta det lugnt! En vanlig grej många gör är att de går ut alldeles för hårt. T.ex. börjar med att träna 5-7 gånger i veckan och/eller tar ut sig på varje pass till max. Då blir träningen lätt bara jobbig och man tröttnar jättefort eftersom man heller inte märker något synligt resultat på så kort tid. Börja därför lugnt, lägg träningen på en rimlig nivå. Planera in träningen. Börja med 1-2 gånger i veckan för att bara få in rutinen och låta kroppen vänja sig vid den nya aktiveringen. På så sätt undviker man också onödiga skador som lätt uppstår ibörjan då kroppen är väldigt ovan.
- Varför tränar du? Det är viktigt att tänka ut varför man tränar och vad man vill uppnå. Det ger också en motivation att nå dit.
- Mål och delmål. Skriv upp dina mål med träningen på ett papper. Dock är det viktigt att man inte bara skriver “Gå ner 30 kg” utan att man också skriver delmål och även mål inom träningen. T.ex. springa 1 mil under 50 min osv. Har man bara “gå ner 30 kg” så blir det lätt att det känns så långt borta. Därför är det bra och ha delmål också för att inte tappa motivationen. Och varje gång man nått ett delmål kanske en belöning till dig själv passar bra?
- Träna tillsammans. Då kan ni peppa och motivera varandra! Det är också mycket lättare att komma iväg om man vet att man bestämt träningen med någon just den dagen den tiden. Någon kan vara en kompis, partner, familjemedlem, kollega m.fl. Har du verkligen ingen att träna med finns det alltid folk på gymmet, våga ta kontakt! Ni har ju faktiskt något gemensamt. Träningen! Dessutom är gruppträning enormt peppande och man kan skapa nya träningskompisar via de. Det har jag gjort.
- Kläder och skor. Det är enormt viktigt med bra skor när man tränar! Speciellt när man springer. Detta för att undvika skador. När det gäller kläder är det inte lika viktigt. Men det är skönare att träna i kläder som är anpassade för träning och roligare av någon anledning tycker jag.
- Musik. Ladda mp3-spelaren med riktigt bra låtar som gör dig glad/peppad. Då orkar man verkligen ta i det där lilla extra i slutet.
- Bloggar, tidningar, appar, forum m.m. Kolla runt lite och se om det är något som får dig att motiveras. Det finns en mängd olika att välja på!
- Vela inte! Bara kör på! Har du bestämt dig en dag att du ska träna så tränar du. Enda anledningen till att ställa in en träning är om man känner sig sjuk/hängig eller är skadad. Det är onödigt och tänka för mycket “ska jag eller ska jag inte?”. Oftast när man kommer igång fylls man på nytt med energi som man inte trodde att man hade. Och man känner sig extra nöjd efteråt.
- Variera träningen. Att t.ex. bara gå på Power Walks, springa eller träna på gym-delen blir ju extremt tråkigt i längden och enformigt. Så våga prova nya saker och våga variera din träning. Prova gruppass, spinning, simning m.m. och hitta något som du kan tänka dig att variera med. Det finns alltid något för alla.
- Dokumentera träningen. Det är extremt motiverande att gå tillbaka några månader och se sina framsteg samt statistik på all träning man faktiskt gjort. Jag använder mig t.ex. av funbeat.se. Och dokumentera gärna med bilder också om du har som mål att förändra din kroppsform. Man blir lätt “hemmablind” och ser inte ens framsteg om man tittar sig i spegeln varje dag.
15 09 2012 | Race rapport |
Ja, som ni vet har jag bävat för denna dag i hur många veckor som helst. Idag var det stora dagen, idag sprang jag Tjurruset! Jag var sjukt nervös innan och fick gå på toa flera flera gånger då jag alltid kissnödig hela tiden när jag är jättenervös. När jag väl var på tävlingsområdet så försvann all nervositet, jag blev istället fokuserad och peppad på vad som skulle komma. Jag stötte även på Victoria vid startlinjen och vi snackade fram till starten gick.
Första kilometern var en grusväg, sedan bar det av ut på ett fält. Då tänkte jag; “Nu gäller det! Nu jävlar!” Men efter ca 200 meter in på fältet blev det stopp. Första hindret som var att ta sig över ett dike och genom sly. Eftersom många inte ville bli skitiga så var typ alla var tvungna att vänta/köa på de som va sega. Lite tråkigt. Och så var det på några till ställen längs banan. Men när jag väl kommit förbi det och in i skogen så kändes det som att jag kunde springa hur länge som helst. Jag var i bra form idag! Så allt kändes lekande lätt.
Tyvärr var det ju många som inte tyckte som jag och gav upp väldigt tidigt in i banan och började gå, vilket stoppade upp en hel del såklart. På en smal stig är de ju inte specielt lätt att springa om någon precis. Men jag öste på och tog mina chanser.
Halvvägs in i banan tyckte jag att det var väldigt konstigt att jag fortfarande var väldigt torr. Bara skorna var lite leriga. Men strax efter den tanken så kom första diket/kärret med lera som man skulle igenom. Jag fastnade till och med i det då det gick upp till magen och jag var inte alls beredd på att de skulle va så djupt! Men igenom kom jag. Sedan var det ju många andra likadana kärr och lerstigar. och i slutet skulle man t.o.m. klättra över en stritsvagn och hoppa i en kontainer med hästbajs eller något. När jag tillslut såg det röda målet så fylldes jag på med ny energi som jag inte visste fanns. Så jag spurtade på de sista hundra metrarna med en väldigt väldigt skön känsla och sprang in på tiden 1:16:50! Ingen kanontid men med tanke på omständigheterna är jag supernöjd! Jag hade inte räknat med någon kanontid heller, snarare bortåt 2h. :P
Tänk, för exakt 1 år sedan hade jag inflammation i de flesta leder som orsakade extrem obeskrivlig smärta och skyhög feber var och varannan dag. Jag orkade i princip INGENTING! Nu idag ett år sedan springer jag Tjurruset!! Det är heeelt ofattbart! Det trodde jag aldrig för 1 år sedan när jag mådde som allra sämst. Vägen hit har varit lång och tuff med behandling och rehabilitering, men nu står jag här och kan prestera något som många inte klarar av. Trots min sjukdom! Jag är så enormt stolt över mig själv och vad jag har lyckats prestera hittills. Och än är det inte slut, detta är bara början på min resa!
Här nedan kommer några fler bilder från dagen som mina föräldrar och sambo tagit åt mig. :) Lite skillnad på före och efter. Eller vad säger ni? ;P Och just ja, man fick ett skitsnyggt ölglas också istället för medalj. Grymt kul tycker jag!
Här kan ni också se ett youtube-klipp från en kille som sprang samma lopp med en kamera på huvudet. Lerigt i slutet va? ;)
Med lite jävlarannama går ALLT!
