15 07 2015 | Lopp |
På lördag är det dags. Dags för en ny anta en ny utmaning som jag aldrig provat på tidigare, nämligen triathlon. Tanken var egentligen att jag skulle göra det redan förra året men då satte en skada i foten/stortån (hallux valgus) stopp samt att jag hade fullt upp med uppstarten av företaget MarathonEmma och tiden för förberedelse inför utmaningen fanns helt enkelt inte. Iår är det andra bullar däremot, förberedelserna har varit så bra som de bara kunnat bli och jag känner mig taggad till tusen.
Klockan 9.00 i Mariebergsskogen här i Karlstad går starten för min livs första triathlontävling i sprint motion (400m sim, 2 mil cykel och 5 km cykel), Karlstad Triathlon.
Det är med blandade känslor att debuten kommer att ske på hemmaplan då många av mina nära och kära kommer att titta lika väl som klienter och bekanta, men självklart väger den positiva energin över! För vad är det värsta som kan hända egentligen? Jag tror knappast att någon utav dessa underbara människor kommer att bua ut mig eller skratta åt mig om jag råkar cykla lite för nära framstående cyklist. Möjligen att ett skratt skulle kunna komma om jag t.ex. fick för mig att cykla baklänges eller något. Hur som helst gör det mig alldeles varm i hjärtat på ett sådant speciellt sätt som är omöjligt att förklara i text.
Mitt mål med Karlstad Triathlon är att ha kul och ta mig runt utan att göra någon större tabbe eller hamna i straffboxen. Tid lägger jag ingen större värdering i men jag ska gå all in. Trots att det har varit ganska dåligt väder för en reumatiker som mig den senaste tiden och jag har haft känningar av min sjukdom så tänker jag inte låta det påverka mitt beslut att maxa när jag kommer ha sådant underbart stöd med mig denna helg. Den allra bästa supporten kommer att finnas vid men sida så oavsett hur det går kommer min prestation vara enastående och ett PR så att de duga. För tänk, 2011 fanns det inte ens på min världskarta. Då var det en kamp att bara ta sig upp ur sängen varje dag med en övervikt på 136 kg och inflammationer. Jag är inte min sjukdom och jag tänker genomföra tillsammans med min kropp för att jag är en vinnare! Punkt slut.
Jag känner mig otroligt stark och full av energi så nu jäklar kör vi, för vi ses väl där!?
19 01 2015 | Crossfit, Styrketräning |
Den här veckan går crossfitboxen jag tränar i (Lifebox Karlstad) in i en testvecka där vi medlemmar kommer få testa vårt max i både lyft och gymnastiska övningar. Detta är något jag är rädd för och tycker är obehagligt på grund av de reumatiska besvär jag har. Det är otroligt lätt hänt att det blir en överbelastning vilket är allt annat än bra, fast egentligen är det ingenting jag behöver vara rädd för då jag idag vet exakt vad min kropp klarar och inte klarar. Den där fina gränsen.
Idag stod det max antal rep ringdips och maxvikt i Back Squat på schemat. Ringdips är jag för svag för att klara ens 1 rep, så det fick jag skala genom att köra dips mot en box. 22 stycken strikta klarade jag. Back Saquaten var jag mer rädd för i och med att det är en enorm belastning, men det gick otroligt lätt och jag lassade på ända fram till 70 kg. Sedan började kroppen säga ifrån och det var dags att lägga ned även om jag hade väldigt mycket kraft kvar att ge. Jag kunde ha fortsatt, men det är inte värt eventuella konsekvenser som inflammation i muskelfästen. Så jag nöjde mig där. :)
Det är trots allt en enorm utveckling mot för 3 år sedan. Då vill jag minnas att jag kämpade tillsammans med min sjukgymnast att ens kunna göra en knäböj genom att sätta mig på en stol. Jag gick också på en medicinsk behandling för mina smärtor och inflammationer. Då skulle jag ju aldrig någonsin kunna tänka mig att jag idag skulle stå och köra benböj med 70 kg utan problem. Det är en makalös utveckling som jag är enormt stolt över, och med det vill jag faktiskt påstå att ingenting är omöjligt! Precis som Gunde Svan säger. ;)
21 12 2014 | Löpning, Tankar |
Årets kortaste dag har snart passerat. Dagen bjöd inte på många solstrålar men det var i alla fall klarblå himmel och sol! Detta var jag såklart tvungen att utnyttja så det fick bli ett långpass i kylan på 1h och 45 min tillsammans med en av mina bästa vänner Sara. Det var med tunga stela ben jag tog mig runt de 17 km jag lyckades skrapa ihop under denna tid. Att jag dessutom hade enorm träningsvärk från torsdagens crossfitpass gjorde det ju inte lättare att ta sig runt heller. ;)
Jag kan erkänna en sak, och det är att jag sovit enormt dåligt den senaste tiden. Detta beror till största del på att jag tänker alldeles för mycket, jag har sådana perioder ibland. I natt hade jag dessutom lite känningar i mina leder vilket gjorde det ännu svårare att sova. Sömn är ju otroligt viktigt oavsett dag på året, utan god sömn rasar vardagen samman och träningen går dessutom åt helvete. Så jag hoppas verkligen att jag får rätsida på detta med sömnen snart.
Men trots detta var det otroligt skönt att springa en lång tur idag i ett tempo som passade min kropp för dagen, nämligen 6:10-tempo. I sådana här lägen är det otroligt viktigt för mig att lyssna på min kropp och inte bara köra på som jag tänkt från början, för det såg helt annorlunda ut kan jag lova. Det är också vid sådana här lägen som jag frågar mig själv några extra gånger varför jag gör detta. För det ÄR helt okej att inte alltid vara på topp, det ÄR helt okej att det inte alltid blir som planerat. Det viktigaste för mig är att jag KAN och VILL springa och att jag HAR en god hälsa. Sedan skiter jag i om det blir 17 km eller 30 km, 5:00-tempo eller 6:00-tempo så länge jag mår bra och tränar med kroppen.
Så när jag kom hem tog jag ett långt skönt bad och lyssnade på Maratonpoddens nya avsnitt som leds av Petra Månström och resterande delen av dagen ska jag bara ta det lugnt och njuta av julen!
Ha nu en mysig 4e advent! :)
17 10 2014 | Allmänt |
Imorse när jag vaknade visste jag på en gång att det inte skulle bli en lätt dag. Min kropp ville inte samarbeta med mig och jag var fruktansvärt stel. Jag var även öm i hela kroppen, både i musklerna och på huden. Hela jag kändes som ett stort blåmärke. Så jag beslutade för att ta tempen, vilket resulterade i en lätt feber på 37,4. Skit också, jag har fått ett återfall av min ledsjukdom (reumatism)! Egentligen är det normaltemp för de flesta, men för mig som har en väldigt låg normaltemp (35-36) så är det ganska mycket.
Min bil har gått sönder och jag kan inte använda den. Vilket gör att jag måste cykla överallt oavsett väder. Just nu är det världens skitväder ute och igår var det värre än någonsin. Så jag har egentligen mig själv att skylla. Att cykla 2-3 mil ute i nedkylt regn som jag gjorde igår med RA säger sig självt att det inte är speciellt bra.
Hur som helst, jag ger mig inte i första taget. Att avboka dagens klienter fanns inte på min karta. Så jag rotade fram medicin som jag fått utskriven och begav mig iväg. Vilket i sin tur gjorde att jag däckade i soffan när jag kom hem. När jag sedan vaknade (pga smärtor) några timmar senare hade febern stigit till 39,4 grader och när jag försökte röra på mig ville min kropp inte lyda. Jag känner mig lite som en vandrande pinne.
Jag har nästan glömt bort hur det var att ha ett sådant här återfall, senast jag hade ett riktigt dåligt sådant som detta var för ca 3 år sedan. Egentligen borde jag vara bitter över att jag fått det, men det är jag inte. Då. För 3 år sedan skulle jag garanterat vara det. Men skillnaden då mot idag är att idag är jag inte min sjukdom längre! Livet är inte alltid perfekt eller lätt, vilket också är det fantastiska med livet. Så jag vet att jag kommer att komma tillbaka ännu starke än vad jag var innan!
