Hur håller man nyårslöftet och framförallt, hur gör man det bestående? För cirka 2 år sedan skrev jag ett inlägg om hur viktigt det är att sätta upp mål och inte bara ange ett nyårslöfte. Jag har själv en lång resa i bagaget som krävde betydligt mycket mer än ett nyårslöfte, i det här inlägget berättar jag om hur jag gjorde för att lyckas komma till en hållbar god hälsa.
Svarta kläder: 2011, 140 kg Rosa/Blå kläder: 2014, 70 kg
I ett tidigare inlägg om varför jag avstod Gastric Bypass-operation berättade jag att en yttre förändring (som GBP eller diet) inte skulle vara hållbart i längden. Därför bestämde jag mig för att ta itu med mitt verkliga problem och arbeta inifrån och ut istället. Jag visste att om jag lyckades med detta skulle jag inte bara må bättre fysiskt utan även psykiskt! Många av er vet jag undrar hur jag gick till väga. Hur börjar man? Vad är första steget? Osv. I detta inlägg tänkte jag berätta hur jag gjorde och jag hoppas att du hittar inspiration till att själv ta ditt första steg.
Foto: Rebecca Hansson
Mål är nyckeln till förändring. Det säger alla. Så även jag. Ett mål ger dig en anledning till att göra en tanke till en handling. Ett mål kan omvandla ett antal utspridda positiva tankar till ett mångsidigt äventyr i ditt liv. Ett mål är en utav de största gåvorna du kan ge dig själv i livet! Men hur gör man då? Ja, det undrade jag med fram tills för nästan drygt 3 år sedan. Tidigare i mitt liv trodde jag att ett mål bara kunde vara något ytligt som förklarade vad jag ville. Som ett nyårslöfte. T.ex. att jag vill gå ned några kilon eller börja träna 3 dagar i veckan. Vad jag inte visste var att ett mål betydde så mycket mer, att det hade minst lika mycket att göra med mitt inre (om inte mer) som mitt yttre. Att det minsann krävdes snarare ett a4-papper för att skriva ett mål än en rad med några få ord.
Min allra största dröm när jag hade det som tuffast var att få en god hälsa. Detta var ett mål som jag haft så länge jag kan minnas men aldrig uppnått. Många pratar om hur viktigt det är med en god hälsa, men vad är egentligen? Jag funderade mycket på detta, vad är god hälsa för just MIG? Jag började dagdrömma om hur den perfekta bilden av mig själv skulle se ut. Hur ville jag vara? Både på utsidan och insidan. Ganska snabbt upptäckte jag att mitt inre vägde högst. Jag ville så gärna bli kvitt med mina enorma smärtor, inflammationer, skyhöga feber, sömnlösa nätter, sjukskrivning och kunna börja arbeta igen, umgås med vänner, trivas med mig själv, ha roligt och dra ut på äventyr! Min dröm blev bara starkare och starkare ju längre tiden gick med mina krämpor och besvär samtidigt som jag började känna avund till alla andra lyckliga människor där ute som kunde röra sig obehindrat, var smala och levde de liv jag önskade. Något jag ALDRIG skulle kunna få på grund av min sjukdom som hindrade mig till att nå min dröm. I min värld var jag dödsdömd eftersom läkarna sa att det inte fanns något att göra för mig mer. Varför skulle jag då ens försöka?
Att tänka såhär gjorde att jag fick en ganska klar bild att jag inte längre kunde måla mig själv som ett offer och tycka synd om mig själv. Jag började fundera på vad det var som hindrade mig till att nå min dröm om en god hälsa. Vad var det i min vardag som gjorde att det aldrig blev bättre? Jag var nämligen omedveten om att jag hindrade mig själv med bortförklaring efter bortförklaring. Alla dessa bortförklaringar som jag dagligen kom på lades på en stor hög. De bildade en bred, hög och enormt stark mur som hindrade mig att nå mina drömmar. För att bli kvitt muren var jag tvungen att bli helt ärlig mot mig själv. Därför skrev jag ned följande lista med mina vanligaste bortförklaringar.
Jag kan inte få en god hälsa för..
– att jag inte orkar, min kropp säger ifrån och allt beror på min sjukdom. Det är ju en kamp att bara ta sig upp ur sängen varje morgon rent fysiskt, då kan jag ku lika gärna ligga kvar och gå i ide.
– att jag inbillar mig bara all smärta eftersom det är vad läkarna säger till mig. Då kan det ju inte vara så farligt och det går nog över av sig själv bara jag inte tänker på det.
– att jag tar det imorgon eller nästa vecka för det blir ju inte sämre av att jag väntar lite till.
– att det inte finns något mer att göra. Det läkarna sagt stämmer och det finns inget att göra åt det. Punkt slut.
– att jag är alldeles för tjock. Jag skulle aldrig ha tålamod att gå ned 60-70 kg. Det är ju en hel människa?
– att jag inte kan gå till något gym med min stora äckliga kropp. Jag skulle ju vara helt felplacerad kring alla andra smala, snygga och vältränade. Dom skulle nog bara undra hur många chipspåsar om dagen jag åt.
Det var dags att ta av sig offerkoftan och acceptera nuläget med alla fel och brister jag bar på istället för att låta dem hindra mig. Genom att acceptera detta och bli medveten om mina hinder så kunde jag även börja arbeta med dem.
Jag började förstå att god hälsa fungerade lite som en kärleksrelation. En kärleksrelation till mig själv. Skillnaden mot en vanlig kärleksrelation är att jag inte kan dumpa mig själv och gå vidare i livet utan måste tvingas leva med mig själv tills hjärtat slutar att slå. Min kärleksrelation till mig själv var så trasig som den bara kunde bli, när jag tänkte efter så hatade jag egentligen allt med mig själv och min kropp. När jag tänkte ytterligare ett steg var det ganska självklart att jag aldrig skulle kunna göra en hållbar förändring med ett så trasigt förhållande till mig själv. Hur i allsin dagar ska jag då kunna få ett långt lyckligt och välmående liv om jag inte reparerar det? Jag kunde inte fortsätta gömma undan mina känslor och problem som jag hittills gjort i mitt liv för att nå min dröm om en god hälsa. Nej, för att lyckas var jag tvungen att ta itu med det viktigaste jag har, nämligen min kärleksrelation till mig själv. Genom att älska mig själv som jag älskar min partner, husdjur, föräldrar och vänner (om inte ännu mer) skulle livet bli sådär perfekt som jag alltid drömt om. För något jag kunde säga var att jag minsann var värd det! Om inte annat så var/är mina nära värda det. Dom är värda en partner, en dotter, en matte, en vän som verkligen vill/orkar leva och dela livet tillsammans med dem fyllt med kärlek, omtanke och glädje! Ett liv där varje dag är ett äventyr fyllt med nya spännande utmaningar som vi tillsammans ska gå igenom. I vått och torrt!
Och detta mina vänner, krossade jag den där enorma muren och skapade en ny väg mot framtiden utan några hinder, enbart möjligheter. En väg som skulle leda mig till den där perfekta framtiden jag alltid drömt om. Detta blev och är alltså grunden till mitt mål i livet, nämligen att ha en hållbar god hälsa och det är den driver mig framåt än idag!
Sent igår kväll kollade jag på en dokumentär om Gastric Bypass-operationer i USA som väcker mycket blandade känslor i mig. I vanliga fall brukar jag inte skriva om mina innersta tankar och känslor i bloggen, men i detta fall väljer jag att göra det då jag vet att många finner dem intressanta och inspirerande. Jag hoppas även kunna ge dig som funderar på att göra en GBP lite att tänka på.
Jag under arbete sommaren 2011.
När jag var som störst/tyngst för 3-4 år sedan så vägde jag över 130 kg. Idag är jag 65 kg lättare. Något som var så orealistiskt i min värld att jag trodde att jag hade större chans att vinna 1 miljon på lotto än att gå ned så många kilon. För 3 år sedan trodde jag att det enda problemet var mitt yttre, så om jag lyckades gå ned lite i vikt skulle allting lösa sig och livet skulle vara sådär perfekt som hos alla andra smala människor. Jag hatade att träna och letade istället efter “lätta” sätt att gå ned i vikt på och testade då en mängd olika dieter i hopp om att gå ned i vikt. Då behövde jag ju inte ta mig till ett gym där jag vantrivdes, främst för att jag skämdes så över min kropp. Jag gick ned i vikt, men dieten orkade jag bara hålla i perioder. Sedan återgick jag alltid till gamla vanor då jag inte trivdes med att leva med förbud och regler. Det blev så komplicerat när man blev bortbjuden eller skulle äta ute – jag vill ju inte vara ohyfsad. Oftast slutade det med att jag gick upp ännu mer i vikt i slutändan än när jag började dieten.
Efter att gång på gång misslyckats med mina tappra försök att gå ned i vikt med dieter så trillade jag faktiskt över tankarna om en GBP-operation, det är ju ändå inte alls speciellt ovanligt idag att folk i ens närhet gör dessa operationer. Jag googlade mycket på det och läste om det, men allt eftersom jag läste mer och mer om det, desto mer avskräckt blev jag. Eller jag ska nog snarare säga att min magkänsla sa väldigt starkt att det inte kändes rätt. Dels för att jag hade väldigt svårt att känna tillit för människor vid den här tidpunkten i mitt liv, speciellt främmande människor. Att då låta någon ta och skära i min kropp kändes väldigt väldigt fel, framför allt att bokstavligen lägga mitt liv i någon annans händer. Jag kunde helt enkelt inte stå ut med tanken av att låta någon annan bestämma hur min framtid skulle bli. Jag kunde inte acceptera att behöva släppa kontrollen då jag tillhör den skalan som “kan själv” och “inte vill” låta någon annan bestämma över mig. Jag hade även fått läsa och höra om massor med biverkningar man kunde få av en GBP och nästan ingen av de jag pratat/hört om hade undgått biverkningar. Jag var en väldigt paranoid människa som alltid tänkte att det värsta skulle hända mig. Och även om inte alla fått biverkningar så kunde de i alla fall inte leva ett “normalt” funktionellt liv som det såg ut i mina ögon. Att bara kunna äta superlite och superofta ansåg inte jag somnormalt. Jag var och är fortfarande en stor matälskare som älskar mat i stora mängder. Detta gick då emot min högsta dröm med råge, nämligen att få ett normalt funktionellt liv utan smärta, skyhög feber/inflammationer, förbud och bestämmelser. Jag ansåg (och anser fortfarande) att så länge jag har en kropp som fysiskt kan röra på sig, finns det ingen anledning till att göra en GBP, för min kropp är tillräckligt frisk för att röra på sig och då behövs ingen yttre förändring utan snarare en inre så att jag kunde göra en långsiktig beteendeförändring. En Gastric Bypass var (och är) i mina ögon en allra sista utväg och det kändes för mig alltså som ett misslyckande oavsett hur det gick eftersom jag faktiskt hade fysik nog att röra på mig. För det är ju skillnad om det gått så långt att man inte ens kan ta sig upp ur sängen eller ens sitta ned, som många i USA. Där varje dag hänger på liv och död med en övervikt på minst 200 kg.
När jag väl hade bestämt mig för att gå min egen väg så stod det också väldigt klart för mig varför jag aldrig skulle lyckas med en GBP. Vid den här tidpunkten i mitt liv hade jag kommit fram till att det yttre egentligen inte spelade någon större roll längre. Om jag inte kände mig trygg och till lags med mig själv på insidan eller minskade på mina kroniska besvär skulle det kvitta hur många kilon jag gick ned. Mitt liv skulle fortfarande vara lika illa som innan. En yttre påverkan skulle alltså inte bearbeta mitt inre. Därför bestämde jag mig för att ta itu med mitt verkliga problem och arbeta inifrån och ut istället. Jag visste att om jag lyckades med detta skulle jag inte bara må bättre fysiskt utan även psykiskt!
Nu står jag här idag med både ett yttre och ett inre som jag inte kan klaga på det minsta. Inte ens på min lösa hud på lår och mage, något jag förmodligen skulle gjort om jag valt den yttre resan. Idag kan jag leva som den människa jag alltid drömt om att vara och älskar verkligen att leva livet. Och vet ni vad det bästa är? Känslan av att ha gjort allt själv! Att det faktiskt är jag och min kropp som gjort denna fantastiska resa. DET är obeskrivligt!
Med kärlek!
Emma Bertilsson
Foto: Lina Flodins
