Idag var jag med om en (min andra) cykelolycka med min landsvägscykel. I ett familjebostadsområde strax utanför Karlstad vid rusningstrafik. Jag har nog aldrig känt mig så ensam och utlämnad trots att så många människor fanns runt omkring mig. Varför? Det ska jag berätta nu.

cyksJag var påväg in till stan och körde lugnt vid ett vägarbetesområde. En bilist blir arg på mig, förmodligen för att jag cyklar på bilvägen och inte supersmala trottoaren. Hen tutar iaf ilsket och kör mycket nära mig, så nära att jag nästan kan känna plåten mot huden. Hen prejar upp mig på trottoaren och eftersom det regnat var trottoarkanten blöt. Ni som cyklar landsvägscykel  vet att det är som gjort för att halka med dessa omönstrade racerdäck. Så jag halkar såklart, flyger av cykel och landar rakt på huvudet. Jag minns inte så mycket av själva händelsen men jag minns att i nästa skede ligger jag där på marken med halva cykeln ute i vägen. Huvudet bultar och axeln lika så. Jag ser att det blöder kraftigt från mitt knä. Min första tanke var; ”Puh, jag lever åtminstone!”. Fast jag vågar inte röra på mig så jag ligger kvar blickstilla, förmodligen för att jag var i shock, jag ville helt enkelt inte veta hur illa söndertrasad jag eller min cykel blivit. Tillslut kravlar jag mig upp på trottoarkanten med cykeln där jag blir sittande, stirrandes på min cykel och blodet som rinner längs benet. Då kommer nästa tanke – Vart fan är den arga bilisten? Den var borta.

Jag blev genast förbannad. Hur kan man som människa lämna en skadad person utan att höra hur det gick med personen? Speciellt när man själv är orsaken till det hela. Ännu mer förbannad blev jag när jag märkte att bil efter bil bara passerade mig utan att stanna där jag satt helt apatiskt med min cykel och blodiga ben. Fast det som gjorde mig allra mest förbannad var att det strax bredvid mig stod/gick flera personer som totalignorerade mig!!

Vad fan är det med folk? Det är inte ofta jag blir förbannad, men idag blev jag det. JÄVLA IDIOTER rent utsagt! Såhär i efterhand vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller svära men jag vet en sak – Jag har nog aldrig känt mig så ensam och utlämnad i samhället i hela mitt liv. Jag har alltid trott gott alla mina medmänniskor och jag brinner verkligen för att hjälpa alla som behöver min hjälp varesig jag känner personen eller ej. Idag kan jag inte låta bli att känna mig så fruktansvärt lurad och naiv. Inte en jävel hjälpte mig. Inte ens de som stod en bit bort och tittade på. Är det bara jag som ser det som en självklarhet att stanna upp och fråga hur det gick med en person som nyss varit med om en olycka? Uppenbarligen var det så idag.

Idag var min räddare i nöden min hjälm. Vad hade hänt om jag inte använt den? Den tanken vågar jag inte ens tänka på…