Sent igår kväll kollade jag på en dokumentär om Gastric Bypass-operationer i USA som väcker mycket blandade känslor i mig. I vanliga fall brukar jag inte skriva om mina innersta tankar och känslor i bloggen, men i detta fall väljer jag att göra det då jag vet att många finner dem intressanta och inspirerande. Jag hoppas även kunna ge dig som funderar på att göra en GBP lite att tänka på.

Gastric Bypass GBPJag under arbete sommaren 2011.

När jag var som störst/tyngst för 3-4 år sedan så vägde jag över 130 kg. Idag är jag 65 kg lättare. Något som var så orealistiskt i min värld att jag trodde att jag hade större chans att vinna 1 miljon på lotto än att gå ned så många kilon. För 3 år sedan trodde jag att det enda problemet var mitt yttre, så om jag lyckades gå ned lite i vikt skulle allting lösa sig och livet skulle vara sådär perfekt som hos alla andra smala människor. Jag hatade att träna och letade istället efter ”lätta” sätt att gå ned i vikt på och testade då en mängd olika dieter i hopp om att gå ned i vikt. Då behövde jag ju inte ta mig till ett gym där jag vantrivdes, främst för att jag skämdes så över min kropp. Jag gick ned i vikt, men dieten orkade jag bara hålla i perioder. Sedan återgick jag alltid till gamla vanor då jag inte trivdes med att leva med förbud och regler. Det blev så komplicerat när man blev bortbjuden eller skulle äta ute – jag vill ju inte vara ohyfsad. Oftast slutade det med att jag gick upp ännu mer i vikt i slutändan än när jag började dieten.

Efter att gång på gång misslyckats med mina tappra försök att gå ned i vikt med dieter så trillade jag faktiskt över tankarna om en GBP-operation, det är ju ändå inte alls speciellt ovanligt idag att folk i ens närhet gör dessa operationer. Jag googlade mycket på det och läste om det, men allt eftersom jag läste mer och mer om det, desto mer avskräckt blev jag. Eller jag ska nog snarare säga att min magkänsla sa väldigt starkt att det inte kändes rätt. Dels för att jag hade väldigt svårt att känna tillit för människor vid den här tidpunkten i mitt liv, speciellt främmande människor. Att då låta någon ta och skära i min kropp kändes väldigt väldigt fel, framför allt att bokstavligen lägga mitt liv i någon annans händer. Jag kunde helt enkelt inte stå ut med tanken av att låta någon annan bestämma hur min framtid skulle bli. Jag kunde inte acceptera att behöva släppa kontrollen då jag tillhör den skalan som ”kan själv” och ”inte vill” låta någon annan bestämma över mig. Jag hade även fått läsa och höra om massor med biverkningar man kunde få av en GBP och nästan ingen av de jag pratat/hört om hade undgått biverkningar. Jag var en väldigt paranoid människa som alltid tänkte att det värsta skulle hända mig. Och även om inte alla fått biverkningar så kunde de i alla fall inte leva ett ”normalt” funktionellt liv som det såg ut i mina ögon. Att bara kunna äta superlite och superofta ansåg inte jag somnormalt. Jag var och är fortfarande en stor matälskare som älskar mat i stora mängder. Detta gick då emot min högsta dröm med råge, nämligen att få ett normalt funktionellt liv utan smärta, skyhög feber/inflammationer, förbud och bestämmelser. Jag ansåg (och anser fortfarande) att så länge jag har en kropp som fysiskt kan röra på sig, finns det ingen anledning till att göra en GBP, för min kropp är tillräckligt frisk för att röra på sig och då behövs ingen yttre förändring utan snarare en inre så att jag kunde göra en långsiktig beteendeförändring. En Gastric Bypass var (och är) i mina ögon en allra sista utväg och det kändes för mig alltså som ett misslyckande oavsett hur det gick eftersom jag faktiskt hade fysik nog att röra på mig. För det är ju skillnad om det gått så långt att man inte ens kan ta sig upp ur sängen eller ens sitta ned, som många i USA. Där varje dag hänger på liv och död med en övervikt på minst 200 kg.

När jag väl hade bestämt mig för att gå min egen väg så stod det också väldigt klart för mig varför jag aldrig skulle lyckas med en GBP. Vid den här tidpunkten i mitt liv hade jag kommit fram till att det yttre egentligen inte spelade någon större roll längre. Om jag inte kände mig trygg och till lags med mig själv på insidan eller minskade på mina kroniska besvär skulle det kvitta hur många kilon jag gick ned. Mitt liv skulle fortfarande vara lika illa som innan. En yttre påverkan skulle alltså inte bearbeta mitt inre. Därför bestämde jag mig för att ta itu med mitt verkliga problem och arbeta inifrån och ut istället. Jag visste att om jag lyckades med detta skulle jag inte bara må bättre fysiskt utan även psykiskt!

Nu står jag här idag med både ett yttre och ett inre som jag inte kan klaga på det minsta. Inte ens på min lösa hud på lår och mage, något jag förmodligen skulle gjort om jag valt den yttre resan. Idag kan jag leva som den människa jag alltid drömt om att vara och älskar verkligen att leva livet. Och vet ni vad det bästa är? Känslan av att ha gjort allt själv! Att det faktiskt är jag och min kropp som gjort denna fantastiska resa. DET är obeskrivligt!

Med kärlek!
Emma Bertilsson

Gastric Bypass GBP Vårruset 2014Foto: Lina Flodins